Som en ny kugge i hjulet tänkte jag börja med att flyga högt runt begreppet ELITidrott. Vad är elitidrott? En fråga som väcker en hel del diskussion alltid emellan. Man vill gärna förstå att elitidrott är pengar, resurser, akademin, gymnasier, andra stödfunktioner, träningsgrupper etc. Diskussionen dyker upp alltid när man talar om kostnader. Vem skall betala, hur skall allt finansieras?

Personligen tycker jag att det är viktig att man även i Svenskfinland har en möjlighet att bygga upp en struktur som stöder elitidrottaren. Man får dock inte glömma att allt finns till för att idrottaren skall kunna göra så bra resultat som möjligt och också ha en framtid efter idrotten. Genom elitidrott siktar man på internationell framgång och i detta är idrottaren produkten. Det är nivån på prestationerna vi talar om. Så här ser man elitidrott i Sverige: ”Elitidrotten utgör en liten del av den totala tävlingsidrotten, men är genom sitt uppmärksamhetsvärde av stor betydelse för idrottsrörelsen. RF (Riksidrottsförbundet) vill att svenska idrottsutövare och funktionärer skall ha bästa möjliga förutsättningar att hålla världsklass i många olika grenar.”

I Finland skriver man så här: ”Med elitidrott avses målmedveten, på internationell framgång inriktad, etiskt hållbar individuell idrott och lagidrott.” Grunden till elit- och tävlingsidrott byggs ändå i föreningarna. Där finns idrottarna och” tränare” som ger grunden till all framgång. Föreningarna tränar upp idrottare som har realistiska möjligheter att nå den nationella toppen (tävlingsidrott) och sen senare framgångar internationellt (elitidrott). Olika stödfunktioner och inte minst kunniga tränare och ledare måste finnas redan på den nivån då man håller på med seriös tävlingsidrott. Då bygger man grunden för elitidrott. Från föreningarna växer idrottare/tränarepar fram som med hjälp av en egen stödgrupp (inkluderar föreningen) lyckas träna upp en idrottare till fina resultat. Exempel på en bra verksamhet inom orienteringen har vi i Tammerfors. Där satsar föreningarna stort med att anställda tränare och ledare, man samarbetar både föreningarna emellan och med SSL-regionen mycket bra, även om en stor del av pengarna kommer från föreningarna.

Följande steg är de olika nationella förbunden, där man har en omgivning med yrkesmänniskor och mera stöd för idrottaren. Men allt kostar för idrottaren. På årsnivå blir det lätt 10000 euro och fortfarande gör idrottaren det grova arbetet med sin tränare själva. Hur man än vrider på saken så är vi alltid tillbaka till idrottaren. Han/hon skall satsa, ha motivation och vilja att träna de mängder som elitidrott kräver. Slutresultatet är alltid beroende på hur idrottaren kan/vill satsa på balanserad träning. I lagsporter ser konceptet lite annorlunda ut. Där får idrottarna lön.

Vi som jobbar för idrotten och med idrotten skall göra klart för oss själva hur olika modeller fungerar. Vilka är de möjligheter som finansierar hela verksamheten. Vi skall bygga upp en väg för idrottaren där han/hon kan satsa för fullt och ha en framtid inom idrotten och även efter den. Vägen består av många viktiga delar. Utmaningen är att rikta verksamheten rätt och hålla kostnaderna under kontroll. Det är kanske fel att fråga hur man fördelar kostnaderna. Hellre borde man kanske fråga hur man finansierar verksamheten i föreningarna, skolorna, akademierna och förbunden. Lösningen är inte att någon betalar. HUMU-gruppens arbete tar ställning till elitidrott. Arbetet, som jag tidigare beskrivit, löser inte hela fältets behov.

Kristian Forsell
verksamhetsledare, Finlands Svenska Orienteringsförbund